idettanu.blogg.se

10 aug 2013

 

Nu är den långa färden över och det är dags för Frodo att kasta ringen i elden i Domedagsberget. Färden har slutat och resan har börjat. Tidigt på morgonen steg vi in i vår kära Moosebuss vars agenda var laddad med äventyr, allt från hikes i vackra områden och badande i glaciärvatten till klättring, djurskådning, ravinvandring med mera. En intensiv dag, så att säga. Vårt första stopp var vid Minnewanka Lake där vi stötte på massa söta små djur. Den första var en familj jordekorrar (ground squirrel) som sprang runt och samlade mat under morgonkvisten. Lite senare dök det även upp chipmunks och en annan kanadensisk gnagare som på svenska heter piphare (pika). Efter tusentals bilder begav vi oss vidare till den mest häpnadsväckande sjön hittills, Moraine Lake. Vattnet hade sandpartiklar i sig som kallades rockflower och ytan skimrade i en härlig ljusblå färg. Det enda man ville göra var att kasta av sig kläderna och rusa ner i vattnet. Efter lite eftertanke, och en påminnelse om att det skimrande vattnet faktiskt flödade ner i sjön direkt från en smältande glaciär, räckte det med att doppa tårna. Efter att ha ägnat en timme åt att vandra runt sjön klättrade vi upp på en liten bergssluttning och såg ut över den utsikt som fram till 1985 hade prytt ena sidan av tjugodollarsedeln här i Kanada. Därefter fortsatte vi vidare till den världskända sjön Lake Louise, som även denna bestod av glaciärvatten. Sjön var otroligt vacker, men inte riktigt lika magisk som Moraine Lake. Dessutom var den överfylld av turister. Så det mest intressanta vi kunde titta på här var en kvinna som precis gift sig i en fruktansvärt ful brudklänning. Det såg ut som om hon var inpackad i ett packet av felsydd vispgrädde. Stackars kvinna. Därefter fortsatte färden mot den tredje och sista glaciärsjön, Bow Lake. På vägen dit råkade vi på dagens fjärde djur - ytterligare en svartbjörn! Tyvärr kunde vi bara se den genom rutan på bussen, så jag lyckades inte få några bra bilder. Men ett sånt magnifikt djur. Jag blir lika överväldigad varje gång. Vi anlände till Bow Lake där vi vandrade omkring längs strandkanten i en timmes tid. Sen var vi så varma allihop att någon kom på idén att kasta sig i vattnet. Och äventyrare som vi är var jag och Kevin inte sena med att tacka ja. Så av med kläderna, på med bikinin. Ett, tu, tre så var vi på löpande ben påväg ner i vattnet. Ingen visste hur kallt det var, men alla enades om att det definitivt var under 10 grader. Jag brukar vara en riktig fegis när det kommer till att bada i kallvatten. Men jag måste erkänna att det var häftigt. Vi var max en minut i vattnet, och jag ska inte ljuga, det var skitkallt. Men när man kom upp så stack huden på ett mysigt sätt och jag måste säga att upplevelsen som helhet var riktigt härlig. Solen och några små handdukar hjälpte till att torka oss innan vi for vidare till Mistaya Canyon, vilket var en ravin med en ilsken och forsande flod längst ner. Vandringen här var rättså kort, sen åkte vi och checkade in på vårt hostel för natten, Rampart Creek. Här fanns inget rinnande vatten, vilket innebar ingen dusch och inga ordentliga toaletter. Men de hade bastu och en rinnande flod där man kunde tvätta sig ren om man ville. Innan middag försvann och jag Kevin upp i berget intill och klättrade. Detta var alltså ingen bergshike, utan vi klättrade längs klippväggen på riktigt med lite rep och kedjor till hjälp. Ett tag lyckades vi lämna spåret och hamnade på utsidan av klippväggen vilket var ganska läskigt med tanke på att det var långt ner. Men vi hittade tillbaka till spåret igen och efter en kvart nådde vi upp till en utsiktsplats. Det var enastående vackert. Efter en vinglig färd ner lagade vi mat med gruppen och satte oss sedan till ro i sällskapsrummet. En otroligt underhållande gåtlösarstund bröt ut, och alla plockade fram dektektiverna inom sig då någon drog en mordgåta och det sedan var upp till resten av gruppen att lösa fallet. Dessa historier kommer vi att bära med oss hem till Sverige igen! Så räkna med spännande middagar framöver! Därefter lade vi oss utomhus, tillsammans med en otroligt härlig tjej från London och kollade på meteorregn. Vi blev kvar utomhus till klockan halv tre och det var något av det mäktigaste vi sett. Man såg kanske fyra eller fem stjärnfall i minuten. Detta meteorregn hade lyckligtvis sin pik nu under dessa dagar då vi befinner oss i ute i vildmarken. Och Klippiga bergen anses vara ett av de största och bästa "mörkerreservat" i världen. Här är alltså inte himlen förstörd av en massa städer och stjärnorna i skyn är miljoner. Nu, efter det längsta inlägget jag någonsin skrivit är det dags att säga - äventyret fortsätter, vi håller er uppdaterade!