idettanu.blogg.se

9 aug 2013

Resan mot de Klippiga bergen fortsätter och likt Frodo och hans brödraskap ger vi inte upp trots att resan är lång. Majoriteten av dagen har spenderats i en buss som pendlat mellan att vara kokhet och iskall. Dessutom var jag och Kevin de sista som steg på bussen, så vi fick nöja oss med utspridda ströplatser. Vi och våra medresenärer erbjöds vid lunchtid möjligheten att kayaka runt på en sjö och titta på omgivningarna. Vi tackade nej till möjligheten, eftersom vi är adrenalinjunkies. Dessutom har jag paddlat runt på vackra sjöar både i Sverige och i Nya Zeeland tidigare och hellre lägger penger på nya upplevelser. Vi valde alltså istället att lägga oss på en liten strand precis intill en flod där några härliga timmar flöt förbi. Därefter var det bara att gilla läget och återvända tillbaka in i bussen. Nästa stopp var senare på eftermiddagen, denna gång vid Emerald Lake. Otroligt vacker sjö, vars sandpartiklar gjorde vattnet turkosgrönt. Kevin ställde upp på att bada eftersom jag ville fota en häftig bild av ett hopp med det härliga vattnet och den bergiga bakgrunden. Amatörfotograf som jag är fick han göra om hoppet ett par gånger innan jag lyckades få kameran att fungera som jag ville. Stackars Kevin. Glömde jag nämna att det var glaciärvatten? Jo, och ganska iskallt. Men krigare som han är ställde han upp. Och jag lyckades tillslut fånga honom i luften.

Jag har ännu utelämnat panikhistorien från dagen för vår avresa. Jag är, eller rättare sagt var, nämligen ägare till en (8 år gammal) Canon Systemkamera 350D. Jag tog några sista bilder av familjen och satte sedan kamerabatteriet på laddning. Morgonen efter var det dags att sticka, jag plockade ihop det sista, satte batteriet i kameran och skulle ta min farvälbild. Och så funkade inte kameran. Den vaknade inte. Svart, stilla och kall fick jag lämna ett av min livstids käraste objekt bakom mig. Dock var olyckan inte total, då min riddare till pojkvän for i raketfart hem till sin lägenhet för att erbjuda mig sin egen kamera, som inte är någon dålig baddare heller. Efter ett kärt avsked av de mina, och därefter en del meckande med hans kamera för att få inställningarna som jag ville ha dem, är jag nu ackompanjerad av en mycket trevlig resekamrat vars skicklighet skapat alla bilder hittills på denna blogg. Jag är otroligt tacksam mot min lilla vän. Med ett löfte om fler fina bilder och ett stort tack till min Svante avslutar jag dagens inlägg.