Frukosten på Vela Terraces Hotel var som lunchen igår, inte bra men inte heller dålig. Resten av dagen var däremot desto bättre! Efter att ha tänkt till en extra gång kring packningen gav vi oss iväg mot hamnen.
Båten vi skulle färdas med under de fyra kommande dagarna väntade på oss och de andra äventyrarna i hamnen. En stor, fin, blå filippinerbåt. Vattnet som omgav oss var helt blankt. Böljande kullar och vita stränder på varje sida i två timmar fram till vårt första snorkelställe. Havsbotten var full av koraller i blått, grönt, gult och orange. Att simma där, över en färgsprakande undervattenäng som blixtrade i ljuset från solen, det kändes hoppfullt. Där var koraller i massor som levde och frodades. Överallt på nyheterna idag hör vi om döende korallrev - och även i detta paradis fanns en del grå skelett efter giganter. Men den absoluta majoriteten av havsbottnen var täckt av så mycket liv och färg att det bubblade i magen. Bland korallerna fanns en hel del annat spännande: anemoner, clownfiskar, neonfärgade snäckor, sjöstjärnor och massa andra stora och små fiskar. Vi såg också en äcklig rovfisk som grävt ner sig i sandbottnen. Med öppen mun inväntade den någon icke-ont-anande småfisk som skulle dansa förbi.
Väl uppe på deck igen hade våra glada filippinska guider förberett en festmåltid med kyckling abodo, stekt fisk, fläskfärs med rotfrukter, sallad, ris och frukt. Ingen löpte minsta risk att gå hungrig under resan. När vi lite senare färdades mot nästa snorkelparadis serverades vi dessutom juice, läsk och kakor.
Nästa stop utgjorde såväl mer snorkling som klipphoppning från en stor bergsvägg som skar rakt ner i havsdjupet. Under den klättring som krävdes för att hitta upp till avsatsen var jag mycket tacksam för mina nyinköpta aquashoes.
På seneftermiddagen lade vi till vid en mindre ö där vårt första basecamp väntade. Vi fick simma in från båten medan guiderna tog iland packningen via kanoter. En rad ihopbyggda rum av trä sträckte ut sig längs strandremsan. Alla saknade en av väggarna, den som borde ha funnits ut mot havet. Där hängde endast en orange gardin. Inne i rummet fanns en madrass och två kuddar (inbäddat i rena lakan), ytterligare ett lakan att ha över kroppen och ett myggnät. Det var spartanskt men samtidigt så drömlikt. En paradisö med kritvit sand, palmer, sprakande solnedgång och lugna, rosa vågor. Ingen täckning för varken data eller annan telefontrafik fokuserade situationerna på just det de handlade om. Om det var mat, en konversation eller bara att andas och varva ner. I vår moderna tid är det väldigt ovanligt. Och kanske därför också så värdefullt.
Även duschen och toaletterna var spartanska. Duschen var inget problem, kallt färskvatten i en stor tunna och en tillhörande literstor plastskopa. Mina nyinköpta schampoo- och balsamkakor från Lush var helt perfekta för situationen. Känslan av ett rent och återfuktat hår efter en dag i saltvatten var underbar. Toaletterna var däremot inte de roligaste. Endast porslinsdelen av toaletten fanns kvar, många flugor, allt använt toalettpapper slängdes i en separat papperskorg och spolning skedde manuellt med en plastskopa. Men - nöden har ingen lag så toaletterna användes flitigt av alla ändå!
Kvällen avrundades med ytterligare en festmåltid följt av ett simpelt och (i längden) halvtråkigt drinking game introducerat av några holländska medresenärer. För våra tre kvällar hade guiderna nämligen packat med sig arton liter rom. En dryg liter per person alltså.. Samhörigheten med resten av gruppen var överlag bra men stördes lite av att 75% talade holländska. Vid kl tio kände vi oss klara med dagen och kröp till kojs.
Sömnkvaliteten var sådär på grund av variationer i temperatur och väder. Ibland frös vi och ibland klibbade lakanen mot kroppen. Ibland sov vi ostört och ibland svepte stormvindar med sig regn in i ansiktet. Samtidigt kändes detta helt okej. Vi var ute i naturen på ett sådant sett som gjorde oss ett med den. Det var självvalt och på något sätt ganska väntat.
I samma anda följde de resterande dagarna. En natur av obeskrivlig, tropisk karaktär, ett överflöd av god, filippinsk mat och stormiga, blöta nätter.
Något som utmärkte den andra dagen på båtturen var att det var julafton. Våra guider (samt lokala samarbetspartners som bodde på öarna) firade detta genom att servera en helgrillad gris till kvällsmaten. Det var både fascinerande och obehagligt att se den dingla över elden med sitt spruckna skinn och tunnor av blod intill. Tillsammans med ett tiotal kompletterande rätter serverades den framför en vackert dekorerad scen med julklappar. Under kvällen lekte vi filippinska lekar, drack rom, tittade på eldshow och sjöng karaoke (of course) genom en typisk, asiatisk all-in-one karaokemaskin. Och mitt i allt detta började jag känna att något inte stod rätt till i kroppen. Ett svagt illamående och en varnande huvudvärk började breda ut sig. Så än en gång tog vi en tidig kväll. Efter att ha tagit både resorb och ibuprofen hoppades vi att jag vid morgonen skulle vara fullt återställd.
Så var inte fallet. Utmärkande för dag tre och fyra på båten var istället min sjukdom kombinerat med en markant vändning i vädret. I avsaknad av täckning kunde vi inte heller hitta information eller anropa hjälp. Utan att gå in på för mycket detaljer var det huvudsakligen magen det var fel på, vilket resulterade i feber och uttorkning. Jag hade fått en hel del insektsbett som utvecklats till stora blåsor vilket också oroade. Jag var nästintill okapabel att hålla mig vaken, hade ingen aptit och var konstant törstig. Jacob fick gå ner i tid som backpacker och börja arbeta halvtid som sjuksköterska/assistent. Alla andra på båten var så behjälpliga de kunde och skänkte mig vätskeersättning och diverse tabletter (ex. mot sjösjuka vilket inte var rotproblemet men som riskerade uppstå till följd av att jag ville ligga ner).
Av uppenbara skäl var detta inte höjdpunkten på resan. Jag sov och mådde dåligt och Jacob var orolig och skötte om mig. Samtidigt tror jag att Jacob ändå kunde njuta lite av äventyret. Den tredje dagen stannade vi till i ett område som kallades Turtle Bay och där fick han snorkla tillsammans med en havssköldpadda. Den fjärde dagen fick han utforska det sprudlande djurlivet runt ett skeppsvrak.
Under den fjärde och sista dagen på havet var risken stor för storm. Guiderna väckte oss tidigt på morgonen så att vi kunde komma iväg innan vågorna blev för kraftfulla. Ingen plats på båten var helt skyddad och kaskader kluvna vågor blåste upp över oss. Vi gick i land på den östra sidan av Palawan istället för i El Nido. Båtäventyret var avklarat. Såhär i efterhand så både förstår och instämmer jag i deras slogan "Expect the Unexpected". Och om jag fått möjligheten, skulle jag göra detta igen? Absolut. Vad som hände mig var oturligt och väldigt jobbigt men för alla andra tror jag platsernas skönhet, spänningen och den trevliga stämningen på alla sätt övervägde de nackdelar som fanns.
På stranden tog vi avsked från den lugna och glada grupp som utgjort vårt resesällskap och satte oss i en liten van. Nu återstod en timmes bilfärd till Nacpan där vårt nästa boende väntade.
Dags att kliva ombord på båten och påbörja äventyret, Corón
Inramad av blått första timmen på båten
Avslappnad kapten
Ett exempel på varför varje måltid var en fest, väldigt fin och god mat!
Vi var blöta i princip hela dagarna eftersom vi inte hann torka helt mellan snorkeltillfällena, har ingen aning om detta var första, andra, trejde eller femtonde doppet
Vårt boende första natten! Oerhört spartanskt men absolut med sin helt egna charm och paradisevibe.
Fridfull julaftonsmorgon
Fridfull julaftonsmorgon
Blev ett väldigt stohej bland oss turister på båten när det visade sig att några hade plockat med sig tomteluvor på resan - öbesöket omvandlades till fototagning! Att ha en luva på huvudet iallafall en kort stund hjälpte till att ställa in kroppen och känslorna på att det faktiskt var julafton
Vårt boende andra natten, på en annan ö
Fridfull julaftonseftermiddag - här tittade vi på solnedgången istället för på Kalle Anka
Solnedgång
En del av det spektakel Buhay Isla anordnat för att fira jul. Jättefint anordnat vilket gör det extra synd att jag blev sjuk just härifrån
Vårt boende tredje natten. Här började dock antalet bilder från båtäventyret sina - när jag blev sjuk blev det inte lika roligt att fotografera längre, varken för mig eller Jacob, vilket tyvärr ledde till några dagars lucka i vårt fotande...
Kommentera